Ernie Englund
Ernie Englund
Snaggad snubbe med trumpet
I ett jubileumsnummer av Orkestyerjournalen, daterad december 1953: en bild som måste betraktas som närmast historisk. Bakom snitsiga notställ med initialerna SB (menat Simon Brehm) står ett gäng prydliga gossar i kostym och fluga: Kettil Plsson, barytonsax, Mikkel Flagstad, Bjarne Nerem tenorsax, kapellmästaren själv Simon Brehm, bas Åke Ejemo, piano Röjarn Nyberg, trummor samt Fyndet från Staterna, Ernie EnglundTrumpetaren Ernie Englund och vid hans sida den skånske trombonisten Åke Persson.

I den krets av unga, arga jazzmusikanter hamnade Ernie Englund, född i utkanten av Al Capones och Amerikas slaktarstad number one, Chicago, 1953, 24 år gammal. Jazzåjazz, nåja, jazzen kom visserligen på undantag - det var ju danspalatsen vid Kungsgatan i Stockholm, Bal Palais de ovanämnda spelade - men Simon gav ingen bassning för ett solo, som touchade jazzfeelingen.

Ernie hade alltid gjort som Frank Sinatra så fint beskriver i "My Way" - gått sin egen väg. Han har aldrig varit främmande för att blåsa smeksamma, av vissa kanske betraktade som smöriga, toner i sitt gyllene horn. Harry James har alltod gjort det, varför skulle inte Ernie också göra sammalunda?

En notis om Ernie i april 1961, källan Orkesterjournalen. Ernie var ju sin egen sedan mitten på 50-talet. "Trumpetaren Erni Englund kommer med en ny orkester till hösten. Vidtalade är redan sångerskan Rut Linn och hennes partner, pianisten-sångaren Pete Jacques. Dessutom hoppas Ernie kunna värva några mannar ur Quincy Jone's sommarband - däribland Sahib Shihab. Till hösten hoppas Ernie kunna uppträda fyra kvällar i veckan på nya Fiesta vid S:t Eriksgatan, turnera på lördagarna samt tillbringa söndagskvällen på Hamburger Börs."

Englund var i stöten. Han kunde konsten att marknadsföra sig. Han är en baddare på den detaljen. Hurvida det amerikanska ursprunget bidrar går knappast att styrka i annalerna.

Han är ett proffs, musikalisk allätare, vilket syns men hörs mest. När stugan blev för trång i Svedala, stack han över till USA. Jobb för honom fanns alltid.

Det var på 60-talet. En närmast depressionsliknande tid för dansmusiker som spelade cheek-to-cheek för att inte säga tryckarlåtar. Ernie har ju aldrig släppt taget i greppet om sitt gamla hemland USA. Han kollade läget i showernas glittrande stad Las Vegas, satte sig väl tillrätta i trumpetsektionen på Hotell Stardust estrad, där de stora elefanterna passerade revy framför honom.

Det blev ett väldigt blåsande. I Las Vegas gör man natt till dag. Det var ingen trygg tillvaro heller, uppsägningstiden var två veckor.

-Jag har rest runt i hela världen, sett det mesta av skiten. Jag har tröttnat på det och blivit pensionär. Ernie Englunds syn på tillvaron i början av 70-talet. Han flyttade hem till Svedala efter att ha spelat sig praktiskt taget jorden runt, Japan och öststaterna jämte Australien undantagna. Fast i Australien har han levt några månader. Ernie Englund Han väntade, men förgäves, på arbetstillstånd. Brödet för dagen fixade han ändå. Han jobbade på ett båtbygge, slipade plastbåtar. Från Australien till Ångermanland är det en bit. Ernie har familjerötter i Sollefteå. Därför sökte han sig dit. Regionmusiken var glad för att införliva en sådan trumpetarbjässe som Ernie i orkestern. Han var självklart stjärnan, när musikkåren spelade upp på sjukhus och pensionärshem. För alla förknippar ju Ernie med den hitt som verkligen slog för 30-år sedan. Faktiskt 30-års jubileeum. Rätt gissat - Gotländs Sommarnatt! "Den som alla tror Arne Lamberth gjorde", är Ernies stående kommentar.

Det är ju så i vårt svenska land att en "landsplåga" (elakt förtal om låtar som spelas i ur och skur i radio eller på skiva) glöms inte. Exempel: vad får Lill-Babs alltjämnt önskemål om? Klas-Göran förstås som kom till i samma veva som Ernies Gotländsk sommarnatt. Det är så vi minns våra skividoler. (Sinatra får ju å sin sida gapa My Way varhelst han hamnar för den delen).

Eftersom vi lever i en nostalgisk tid, gärna nynnar på låtar från förr, så kan det vara dags för en minnernas kavalkad med Englund på trumpeten. Tjugo gåner Ernie - antalet låtar samlade från Gotländs Sommarnatt och framöver. Mats Paulssons vackra Visa vid vindens ängar spelades in 1973. Det blir en salig samling låtar från när och fjärran.

Filmlåtar förstås. Ernesto Golds Exedus, Nino Rotas Ljuva livet, Manos Hadjidakis Aldrig på en söndag.

Annan musik från filmernas underbara värld i Englunds tappning är En man och en kvinna, temat från Kanonbåten San Pablo men också örhängen som Merci Cheri och Romance D'Amour.

Men störst av dem alla är förstås Gotländs Sommarnatt. Ernie har efter alla dessa år helt följdriktigt sökt sig till Östersjöns pärla. Efter Sollefterå gjorde han en summering: Gotland ligger trots allt närmare händelsernas centrum.

Han skymtar då och då förbi i TV-rutan. I underhållningsserien I morron e' de' lörda höll han med fast grepp första stämman i Lasse Samuelsson eminenta Big Band. På Gotland finns inte "bara" regionmusikkåren utan även ett storband som låter höra om sig.

Om personen Ernie skall tilläggas att han är en synnerligen festlig figur. Det amerikanska idiomet ligger ständigt på lur. Han har med tiden liksom hjältekonungen Gustav A blivit tämligen...om midjan.

Och var så säker. Han är ständigt dark horse på Svensktoppen.

< Till huvudsidan